Så här i juli, när hängmattan kanske lockar och tempot för många går ner, landar jag ofta i böcker. Det är också månaden då jag brukar rensa skåp och lådor hemma. Bland pärmar, papper och gamla mappar dyker de upp: anteckningsböcker från olika perioder i arbetslivet. De anteckningar jag har svårt att slänga fast de egentligen mest speglar vardagens bekymmer och påminnelser. Här finns inte mycket djupt direkt. 

När jag bläddrar i dem hittar jag inte bara gamla att-göra-listor och mötesanteckningar. Jag hittar spår av människor. Av chefer, kollegor och mentorer som format mig längs vägen. “Ring Stefan imo”  står det på en sida, “skicka underlag till UBS” står det på en annan. Jag har haft och har förmånen att få arbeta med människor som låtit mig pröva, misslyckas, lyckas och växa. Den formen av  ledarskap är ovärderligt. De finns på något sätt alltid med mig, drivkraftiga och snälla människor. De gjorde och gör ledarskap mänskligt.

På en av sidorna står det med stora bokstäver: “Kom ihåg, välj dina strider. Alltid”

Jag minns inte vem som sa det eller varför jag skrev ner det just den dagen. Men jag vet att det var en påminnelse till mig själv om att inte fastna i prestige, behovet av att ha rätt eller känslan av att behöva ha en åsikt om allt. Jag önskar att jag kunde säga att jag alltid lyckats leva efter den meningen. Men det har jag så klart inte.

Jag minns fortfarande, med viss skamsenhet, ett tillfälle då jag engagerade mig alldeles för mycket i en diskussion om var tavlor skulle hänga på kontoret. För det första är jag ingen inredare. För det andra var det knappast där organisationens framtid avgjordes. Mina medarbetare hade utan problem kunnat lösa frågan tillsammans.

Jag lade tid på något som inte behövde mitt ledarskap.

Hur gick det med tavlorna? Det löste sig givetvis. Precis som så många andra saker gör. Alla blev kanske inte hundraprocentigt nöjda, men de hittade en kompromiss själva. Och verksamheten fortsatte. Det blev en nyttig påminnelse på flera plan och en symbolik för vad man ska akta sig för. För dit vill jag inte igen. 

I dagens arbetsliv, där tempot är högt och informationsflödet aldrig verkar ta slut, blir den där gamla anteckningen nästan ännu viktigare. Ledarskap handlar inte om att finnas överallt eller fatta beslut i varje liten fråga. Det handlar om att se helheten, välja riktning och skapa förutsättningar för andra att ta sikte framåt. 

Samma sak gäller kommunikationen. I de olika sammanhang jag rör mig i blir jag allt mer medveten om hur mycket orden betyder. Jag försöker sällan “vinna” en verbal strid via e-post. Det finns nästan aldrig någon verklig vinnare där. Kommunikation ska hjälpa människor och verksamheten framåt, inte cementera motsättningar. Det är förvånansvärt sällan en konflikt faktiskt löses i ett långt mejl där alla får kopia.

De viktigaste samtalen sker nästan alltid mellan människor som vågar lyssna, ställa en fråga till och försöka förstå innan de svarar. “Ta telefonen” istället för skärmen de gångerna. Kommunikation handlar inte om att vinna en diskussion, utan om att skapa en riktning som andra vill följa. Låter så enkelt, men i verkligheten så svårt. 

Vi lever i en tid där det finns oändligt många frågor att reagera på, kommentera och engagera sig i. Men vi kan inte göra allt. Vi kan inte vara överallt. Och vi behöver inte heller ha sista ordet i varje diskussion. Att vara stridbar är inte att rekommendera, det slutar sällan bra. 

Kanske är det just det som är en del av mognaden? Både som människa och som ledare.Att förstå vilka strider som faktiskt är värda att ta och att veta hur du kan jobba förebyggande kring ledarskap genom intern kommunikation, för allt detta hänger ihop. Ju mera man förstår det, desto lättare blir det för alla.  Och att ha modet ibland att låta saker lösa sig utan stoppa egna fingrar i alla syltburkar.

Om jag är där som bäst? Nej, inte riktigt – jag hänger ännu i fel burkar nu som då.

Men jag försöker och jag förebygger mera för varje år som går. Det kanske är ett framsteg jag gillar.